Första inlägget detta år. 2014 blev mitt värsta år. Det började bra med livespelningar och scenframträdanden med bandet i Borlänge. Jag började dessutom i en gospelensemle och tillvaron flöt på. Gjorde sånt jag tyckte var kul. Tränade på kvällarna och sysslade med musik om dagarna. Sen började folk, en efter en svika mig från olika håll, om man ska sammanfatta. Jag tappade tillslut tron på mig själv och tappade mitt egenvärde. Trodde sveket var mitt fel, inte deras. Men ett svek är ju alltid svikarens val och därmed deras fel till 100%. Ändå tog jag åt mig och tappade allt självförtroende. Trodde det var sanning att jag inte förtjänade att gå ut för jag hade noll värde. Så jag började isolera mig allt mer och fick yrsel och svimningsattacker som jag nu vet beror på ångest. Trodde jag skulle dö ibland och åkte in och ut på sjukhus. Varsäker på att det var nåt alvarligt. Nej, det var psykiskt alltihop. Vågade knappt gå ut tillslut eftersom jag svimmade allt mer.  Så fortsatte det fram till sommaren. Nu minns jag inteså mycket av våren. Det som hjälpte var att tvinga mig ut och gå till skolan. Iallafall. Skolan slutade och jag lyckades få ihop en helt ok sista låt som jag spelade upp sista skoldagen. Sen dess har jag inte skrivit musik. Jag har inte sjungit eller spelat musik sen i somras.

Sommaren var bra. Jag fick jobb på ett café som jag skötte på egen hand. Bakade, tog betalt, städade, serverade. Väldigt roligt. Jag mådde på topp hela sommaren. Sen kom hösten..

Jag hade ett städjobb fram till oktober, började plugga i september och hade sluttenta i mitten av november. Studierna gick bra. Jag klarade alla moment men trivdes inte alls att bara vara hemma och plugga. Städningen var bara några timmar i veckan. Jag HATAR att vara ensam. Det är det som är problemet har jag förstått. Visst, jag har varit in till stan och träffat vännerna några gånger, men jag tror man behöver träffa folk varendaste dag faktiskt. Och det gör man inte om man pluggar på distans som kursen var. Visst, jag hade planer på att söka extrajobb men kursen var intensiv och tiden hade inte gått ihop. Eftersom jag inte bott här på 8 år så känner jag knappt något folk heller. Så hösten blev väldigt ensam. Jag längtade därifrån till nånstans där ensamheten återigen kunde brytas och gläden återigen kunde komma tillbaka samt efter välkomnande varma människor.

Strax innan jul fick jag reda på att jag blivit antagen till utbildningen jag sökt. Första urvalet! Helt galet. Men så var det och framtidstron växte. Sen dess har jag längtat och hoppats. Det känns hoppfullt. Jag har bott i Karlstad förut och trivdes även om det bara var under en sommar. Det kändes som människorna där var bra rentutav. Jag ska bo i korridor men har en riktig lägenhet. Flyttar in första feb. Innan dess lånar jag en soffa hos en bekant. Jag flyttar i början av veckan som kommer. 2015 känns som ett bra år. Jag är alltid positiv. Men också realistis och ärlig. Allt ÄR inte topp alltid. De som säger det ljuger. Däremot kan man vända mycket till det bättre.

Det är fredag. Jag har stått i köket hela dagen. Älskar mat och bak så länge det sker på rätt vilkor i rätt former. När man känner för det med andra ord.

Hörs!

/S

Jag orkar bara vara jag. Det jag är. Där jag är.  Tycka det jag tycker. Skriva det jag skriver. Tänka det jag tänker. Säga det jag tycker. Göra det jag väljer att göra. Välja det jag väljer att välja.

Orkar inte leva upp till några förväntningar eller ideal. Vara som folk är mest. LE JÄMT. SKRATTA när man förväntas skratta. Göra som alla andra gör i rädsla för att bli utpekad och anses udda, konstig, märkvärdig, Outsider. Vem orkar ora sig för det? Vad skulle det ens göra?

Jag orkar inte bry mig om hur jag ser ut för det är inget jag kan förändra. Grundutseendet går inte att förändra. Jag har gråtit många tårar över mitt utseende. Snarare över elaka kommentarer. Tar mycket energi. Detta kommer ta längre tid att kunna hantera.

Bruno mars verkar ha bytt sina smöriga ballader till funky style. Det gillas! Inte ofta man hör funk på radion idag!

/S

 Tiden går oftast för fort. Men ibland stannar den upp. Det är de tillfällen när tiden stannar upp som det verkligen gäller att fånga. På samma sätt som det gäller att inte låta tiden springa iväg, utan att man hinner hämta andan och följa med i samma tempo innan man halkat av. Och inte längre kan se vilken väg tiden tog vid vägskälet. 

Vilka ska man förhålla sig till?

De som känner på sig när du behöver dem. 

Vilka ska man inte förhålla sig till?

De som inte tror på dig.

Finns det övernaturliga krafter?

Ja mycket tyder på det, ibland

Kan mirakel ske?

I viss mån

Allt är bra för min del. Eller ja, har nån molande värk som jag haft till höger om magen i några veckor men vad är det?? Jag har tak över huvudet och får äta och sova varje dygn. Tyvärr är det ju mycket skit i världen nu och det är ju så man går runt och önskar att man kunde göra något. Tänk om man kunde införskaffa sig superkrafter och bara rensa bort all ebola, och andra sjukdomar för den delen, och allt och allt krig? Sen blev alla vänner och kom överens och ingen skulle någonsin fara illa. Tack och ajdö liksom. Och hej glädje och frihet.

Ibland skäms man nästan lite över hur bra man har det.. 

/S

Något positivt har hittat mig. Fattat sina armar i ett stadigt grepp runt omkring mig. Det känns tryggt. 

Turen har vänt. Mer positiv energi väntar. Nya krafter. Det bara känns.

Vet inte hur jag ska förklara det bättre. 

Hoppas ni har det bra.

/S

När  jag var liten hade jag en vän som försökte skada mig, psykiskt. Det låter väl motsägelsefullt att kalla en sådan person för kompis, men det tog i själva verket många år innan jag kom till insikt över situationen. Idag har vi ingen kontakt. Hur kommer det sig att man får för sig att skada någon? Vart kommer motivationen ifrån och vart ligger värdet i skadan om den blir skedd? Mår dom bra, misshandlarna? Tror väl förhoppningsvis att personen mognat idag, men jag håller avståndet. 

Funderar på om allt handlar om makt. Ja, för när det bara var hen och jag var personen inte ett dugg skadebenägen utan för det mesta schysst, men kunde slänga iväg en och annan taskig kommentar när nöden inte hade någon lag. När någon annan var med försvann alla gränser. Då blev jag ett offer som man kunde skratta åt, driva med, dra negativa påståenden om för egen vinnings skull. Jag sa aldrig ifrån och tänkte aldrig på att det var något som inte stämde.

Visste ni att det tar 7 år för kroppen att byta ut varenda cell. Alltså finns inget kvar av oss som fanns för sju år sen. Hoppas personens cellförnyelse gjort hen mer mäniskovänlig. Insett att det nog inte fanns några fördelar med att såga och såga och såga. 

Coffie

Har varit trött senaste tiden. Måste vara höstmörkret. Försöker övertala mig att gå ut på promenader men.. regn, kallt, mörkt. Nej, då kryper man hellre in i sitt skin och dricker mängder med kaffe. Känner ni likadant eller är det jag som är lat?

Håller på med ett rätt så stort arbete just nu. Skriva skriva skriva. Kolla källan! Referera efter varje stycke. Fotnoter! Rubrik, bakgrund, hypotes, nollhypotes, syfte, metod, material, resultat - diagram+bildbevis. Diskussion. Meritförteckning!! Är på diskussionen nu. Försöker bli klar innan fredag så jag hinner med en tripp till Härnösand. Fest. Vill så gärna träffa mina vänner. Skynda långsamt..

Haha lite skön 80-tals-funk. Tänker på Borlänge-klassen när jag hör denna. Hade den som ensembleuppgift förra hösten nån gång.

Härliga tider!

/S

What's going on

in your head

in your mind

In fact

It's empty

I'm empty

I like emptiness

Emptiness doesn't hurt

Emptiness doesn't leave you

/x

Vaken natt. Jag föredrar att vara vaken. När man sover är man ju inte medveten om vad som händer i omvärlden. Dessutom är jag som mest kreativ om nättera. Tänker bäst. Och när man tänker mycket så finns det också mer att skriva. Det är logiskt. Det enda jag inte gillar är mörkret. 

Gjorde klart och skickade in mitt biologi-arbete idag. Nästa delmoment i morrn.. 2 av 5 gjorda. Anledningen till att jag pluggar detta är att jag måste. Helt enkelt. Om jag ska kunna bli behörig till en drös med utbildningar jag funderar på. Typ sjuksköterska med eller utan specialinriktning. Ska göra högskoleprovet också för att öka chanserna att komma in på den utvildning jag vill gå.

Men det är roligt. Jag börjar gilla plugget. När jag väl läst och förstått uppgifterna vi får så går det som på räls eftersom jag älskar att skriva. Det är 90% inlämningar och 10% slutprov. Typ perfekt för en skrivfanatiker. Toppen att ha nåt att göra om dagarna. Måste börja gå ut mer bara. Men det är svårt där jag bor. Vart man än går så hamnar man i centrum, eftersom alla promenadvägar(läs asfaltvägar runt i samhället) leder en förbi centrum. Säger inte det en del om hur litet det är? Perfekt för lantmänniskor och antistadsmänniskor men..

Skogen finns ju. Men där finns också massa djur. Man är lite skraj ändå, även om det bara är björnen som är människoätare och farlig i teorin. Ja, fast i själva verket är väl människan det största hotet. Fler som blir mördade av människor än av björnar. Å andra sidan blir man väl mer rädd om man ser en björn än en människa. Eller kanske inte om det är djupt inne i skogen? 

Sen är det ingen optimal by där man lär känna nya människor. Tyvärr. Jag är positiv. Men också ärlig och logiskt tänkande. Men visst, det blir vad man gör det till. Och jo, jag gör det till det bästa. Tyvärr innebär det bästa inte det optimala. Jsg längtar... Efter att bo själv igen!!! I en stad!!! Med möligheter!!! Att lyckas!!! Vara fri!!! Och glad!!! Och nytänkande!!! Och få sin kreativitet och motivation tillbaka!!!

 Men först ska jag fixa detta.

Bara älskar Robyns musik. Konstig, rytmisk och härlig. Mycket puls.

Lördag i morrn. Funderar på att städa garderoberna. Eller nja. Ska iaf träna. Det är det bästa som finns. Naturliga endorfin och dopaminkickar, vem mår inte bra av det?

Sist av allt vill jag bara påminna om att man bara lever en gång. Se till att uträtta det du vill ha uträttat i tid, i morgon kan det vara för sent.

Hopp och tro.

Liv och frid.

Lev och le.

/S

Idag blev det en tripp till stan. Stan vid havet, stan jag bott i sammanlagt i över fyra år och ofta saknar. Framförallt lämnade jag in datorn som har en trasig hårddisk. Köpte nya löpargrejer eftersom jag ska börja springa mer (tights, långärmad tunn tröja, 2 linnen, mobilhållare, pannband) sen blev det en väska, skor, tjocktröja, tjocka vantar. Börjar bli kallt nu. 

Känner ni någon pianostämmare eller någon som känner någon som känner till någon pianostämmare? Pianot är så ostämt nu att hela kroppen bara skriker i protest när man spelar. Måste fixas

Har länge tänkt köpa en cello och lära mig spela också. Så snyggt intrument. Inte så dyrt heller.

Hösten  

Annars traskar det väl på. Utan att veta vart. Nånstans finns det väl en mållinje iaf.

/S